Seger!

Chocken har lagt sig. Solen går upp över banorna borta vid Saab korpens lokaler. En ny dag har grytt, och man kan bara minnas kvällen före om man tar ett djupt andetag och sluter ögonen... Igår hände det som ingen trodde var möjligt - Jag och Geir gick och vann årets upplaga av GAD-Boule (GAD = Gripen Avionic Demonstrator). Vi var inte dugg seriösa i kvalet, och lyckades enbart vinna 1 match av 3. Dock var det jämna matcher och vi förlorade aldrig med mer än 2-3 poäng. Geir och jag blev minst sagt förvånade när Marcus deklarerade att vi skulle möta dem i semifinal, och de blev i sin tur förvånade (och inte minst vi) när vi slog till med en seger! I finalen slog vi team TMS, som vi fått stryk av tidigare i kvalet.

Det glada segerparet!

En mycket härlig tillställning detta, och Feffe skall ha all heder åt att han årligen drar i detta evenemang.

Nytt liv!

... och då menar jag inte bara Anton som helt korrekt är ett nytt liv här på jorden.

Anton och jag tar en funderare...

Nej. Jag syftar mer till undertecknad och vilken påverkan barn får. Det finns många aspekter såklart, och det vore befängt av mig att påstå att jag känner till dem alla. Dock har jag i alla fall kommit till någon insikt och känner att jag, med visst fog, kan få ha kvalificerade aningar. En aspekt är arbetet. Spontant upplever jag arbetet som mycket "enklare". Inte för att jag blivit visare, utan för glädjen i att få fokusera på en begränsad mängd problem - efter ett logiskt tidsschema. Väl hemma finns inga som helst möjligheter att tänka arbete/karriär, det är fokus på Anton, Caroline och hemmet. Kontrasten är så himla skön, och jag upplever den som en hjälp med prioritering i livet. En annan aspekt är egen-tid. Vad är det? Ja det kan stötas och blötas en hel del förstås. Någonstans landar resonemanget i jaget och vad man har för tid att utveckla just det. Den egna-tid som jag har är tiden till och från arbetet. Den är i realiteten begränsad till från arbetet, eftersom jag sover på väg dit. På bussresan hem, jag ogillar för övrigt att åka buss, läser jag intensivt i böcker av olika art. Detta har på senare tid utvecklats till en skön stund då jag får koppla av (även om bussen är allt för varm, fjortisarna skrikar, tanter som tar upp allt för stor plats e.t.c.). Jag har lärt mig att uppskatta tiden som jag tidigare tyckt varit "bortkastad". Det är inte dumt... Egen-tid är också tiden då jag och Anton får en stund för oss själva. En minut då han orkar fokusera blicken, och man känner att man får kontakt. De stunderna inkapslar lyckan på ett utmärkt vis, och man börjar ana vad meningen med livet trots allt kanske är...

Pappadagar

Så, då var pappadagarna över. 10-dagar ledigt är faktiskt ingenting när man precis fått barn. De flesta som läser den här bloggen känner redan till detta, men jag kunde verkligen inte tro att det skulle gå så fort. Jag hade såklart i min enfald tänkt göra en del mer än vad jag han med. Passade dock på att köra lite skräp till tippen, städa ur skräprummet och kontoret, göda gräsmattan samt laga de bitar av panelen som ventilations-killen bröt sönder i vintras. Den första tiden med Anton har levts i något sorts förvirrat lyckorus. Vi behöver ingen extern underhållning, utan det räcker gott och väl med att sitta och titta på honom oavsett vad han för stunden gör (vilket än så länge sträcker sig till följande: äter, skiter, sover, nyser, grimaserar, kräks, skriker och gnäller). Men så spännande! Nu är man tillbaka på jobbet, och det känns faktiskt ganska skönt att få koncentrera sig på något i mer än 4 minuter i sträck. Ändå är jag avundsjuk på Caroline som får vara hemma och umgås med vårt lilla mirakel.