Tillbaka!
Hej,
Först vill jag be om ursäkt för att jag dröjt med uppdateringar. Det har dock varit lite för mycket aktivitet på hemmaplan så tiden har inte räckt till.
Vårt lilla mirakel, Anton, låter berätta att ingen sladd, sko eller låda är säker då han numer obehindrat förflyttar sig medels krypning. Egentligen har han en soldat-lik ålningsmetod, men den förfinas var dag och kommer när som helst att vara klanderfri. Det är inte utan stolthet som man ser honom, med enorm glädje, förlytta sig runt i huset. Han har varit lite gnällig sista tiden (och sovit dåligt) och vi tror att mycket berott på att han inte kan göra sig av med all energi. Nu kan han det - och han är återigen på solskenshumör!
En annan lite olycka, som de flesta av er som läser här känner till, som inträffat är att vår käre AAY (läs vår gröna Saab 9-3) inte längre finns ibland oss. Vi var på väg ned till Louise och Robert i Kalmar förra fredagen för att umgås hela helgen med Kalmar-gänget. Vi kom aldrig fram. På väg 34, 600 meter efter länsgränsen till småland springer en vildsvinsgalt rakt över vägen. Problemet här är att vi också befinner oss på samma väg, vid samma tid. Min hjärna som inte tränat allt för mycket på att studera vildsvin säger "Fara, det är en buffel på vägen". Jag hinner bromsa något, jag minns nämligen att ABS:en slår några gånger i pedalen. Jag tänker också "Det här kommer inte att gå, och nu kommer snart airbagen smälla". Mycket riktigt, mitt i den enorma ljudbild som skapas av kollisionen hör jag ett litet "plopp" och plötsligt ser jag inget annat än en stor vit påse. Ljusen slocknar (det blir mörkt då), bilen rullar fortfarande och jag fortsätter att bromsa och hålla i ratten i vad jag hoppas är rätt riktning på vägen...
Allt gick bra med oss. Visst blir man chockad av förloppet, det blir alla, men det gick ändå väldigt bra. Anton sov när vi smällde och han förstod nog att allt inte riktigt var som det var tänkt. 15 minuter efter smällen satt han dock i en trevlig medmänniskas bil och charmade denne efter bästa förmåga.
Jag konstaterade rätt snart att bilen är sne i fronten och att jag skulle bli förvånad om försäkringsbolaget väljer att laga den. Bilskadecenter i Kisa konstaterade samma sak - "det måste varit en riktig smäll?". I-balken som är en av grundpelarna i karossen blev ordentligt skev och bilen skulle behövt upp i riktbänk. Sedan har vi ju allt annat som inte heller höll i motorrummet... Kort och gott, vi behöver köpa en ny bil!
Först vill jag be om ursäkt för att jag dröjt med uppdateringar. Det har dock varit lite för mycket aktivitet på hemmaplan så tiden har inte räckt till.
Vårt lilla mirakel, Anton, låter berätta att ingen sladd, sko eller låda är säker då han numer obehindrat förflyttar sig medels krypning. Egentligen har han en soldat-lik ålningsmetod, men den förfinas var dag och kommer när som helst att vara klanderfri. Det är inte utan stolthet som man ser honom, med enorm glädje, förlytta sig runt i huset. Han har varit lite gnällig sista tiden (och sovit dåligt) och vi tror att mycket berott på att han inte kan göra sig av med all energi. Nu kan han det - och han är återigen på solskenshumör!
En annan lite olycka, som de flesta av er som läser här känner till, som inträffat är att vår käre AAY (läs vår gröna Saab 9-3) inte längre finns ibland oss. Vi var på väg ned till Louise och Robert i Kalmar förra fredagen för att umgås hela helgen med Kalmar-gänget. Vi kom aldrig fram. På väg 34, 600 meter efter länsgränsen till småland springer en vildsvinsgalt rakt över vägen. Problemet här är att vi också befinner oss på samma väg, vid samma tid. Min hjärna som inte tränat allt för mycket på att studera vildsvin säger "Fara, det är en buffel på vägen". Jag hinner bromsa något, jag minns nämligen att ABS:en slår några gånger i pedalen. Jag tänker också "Det här kommer inte att gå, och nu kommer snart airbagen smälla". Mycket riktigt, mitt i den enorma ljudbild som skapas av kollisionen hör jag ett litet "plopp" och plötsligt ser jag inget annat än en stor vit påse. Ljusen slocknar (det blir mörkt då), bilen rullar fortfarande och jag fortsätter att bromsa och hålla i ratten i vad jag hoppas är rätt riktning på vägen...
Allt gick bra med oss. Visst blir man chockad av förloppet, det blir alla, men det gick ändå väldigt bra. Anton sov när vi smällde och han förstod nog att allt inte riktigt var som det var tänkt. 15 minuter efter smällen satt han dock i en trevlig medmänniskas bil och charmade denne efter bästa förmåga.
Jag konstaterade rätt snart att bilen är sne i fronten och att jag skulle bli förvånad om försäkringsbolaget väljer att laga den. Bilskadecenter i Kisa konstaterade samma sak - "det måste varit en riktig smäll?". I-balken som är en av grundpelarna i karossen blev ordentligt skev och bilen skulle behövt upp i riktbänk. Sedan har vi ju allt annat som inte heller höll i motorrummet... Kort och gott, vi behöver köpa en ny bil!
upplagd av Jens
21:33
5 kommentarer
